Nu mår jag inte som jag borde göra. Inte på topp, nee. Inte så konstigt heller. Fick ett svar på mitt sms, oväntat faktiskt. Bra eller dåligt? Mest dåligt tror jag. Blev fundersam, började spekulera, analysera...självklart? Vet ju att de e såhär de kommer va, de e slut, kommer inte bli vi. Men långt in i mitt hjärta där du har din plats känner jag att de e vi, de kommer allti va vi, konstigt, men så e de. Förstår egentligen inte varför jag bara inte kan släppa, har gått nära 2 månader nu. Men alla tecken, alla konstiga saker som va som små signs... kan inte bara släppa dom...

Skrutt... du känns fortfarande som en... Du e ingen, men känns så bara. Vill se dig stå framför mig.. springa fram o krama om dig o inte släppa taget... Snart mår jag nog bättre, måste komma på andra tankar.

Förresten.. har slagit i lilltån HÅRT, o den e helt lila o en bit upp på foten me...aj!