De e inte lätt. Försöker vara stark, visa att livet e roligt utan dig. Att livet kan vara helt underbart utan dig... Men emellanåt kommer svagheten o rycker i mig. De e som en stark vind som inte går att stå emot. Det gäller att tänka på annat, att vkreligen inte skicka dedär sms:et eller ringa dedär samtalet. Men ofta finns där en ursäkt o sen efteråt ångrar man sig. För när ja väl pratat me dig eller sett dig så ramlar ja ner från stegen o måste börja om o klättra...Det tar på krafterna, men snart mår ja bättre! Tur att vädret e underbart o att vännerna finns =D ananrs ahde de nog gått väldigt lång tid innan man kunde gå vidare...

Ja blev lite hcockad, 1 juni? får la se va som händer. Lät en aning stressigt, kul?

GLAD!