Hej alla vänner o okända här på bloggen... Med risk för ett långt inlägg..

Nu sitter jag här i mitt hus i Versailles. Jag har passerat min nästsista lördag här i Paris. Den har vart heelt underbar. Imorse åkte jag in till Les halles o shoppade en del med Sandra : ) De e typ vi som e kvar nu ju när alla börjar droppa av.. De blev en klänning o lite underkläder iaf, sen va de dags o ta RER:en hem för o sitta barnvakt åt min lilla räka som skulle sova middag. Efter vilan tog vi en filt, mellanmål, en tidning o leksaker o satte/lade oss i trädgården, myyyys!



Det blev gräskrig(nyss klippt gräset, eller a trädgårdsmästaren..som ja för övrigt pratade med en del innan han gick igår, trevli gubbe, han önskade mig en trevli resa hem o hoppades att ja skulle komma tillbaka nån dag =) )..iaf.. sen blev de massa bus o stoj o några saker o klistrande o pyssel mm. Sen bestämde vi oss för o baka en kladdkaka, några ingredienser, förkläden o slickepott - mums! Klaaaar! Perfekt dessert blev de till middan. Sen klippte vi till några shorts av hennes gamla byxor o så blev de en saga o sen sängen. Mysiga stumpa, min min. När vi satt o åt så klappa hon mig på armen o sa: lugn lugn, du har tid älskade, ät lugnt..du har tid.. : ) Hihi, okeej Mamma. :P



Jag funderar en del nu såklart(funderar mest hela tiden, men extra nu inför hemresan). Har lärt känna ett nytt folk, en ny stad, en ny familj, en ny liten tjej med ett gigantiskt ordförråd, underbar humor, härliga tankar om allt från myggor till konstnärer), fått en massa nya vänner från olika delar av världen, lärt mig saker som jag knappt tänkte på förut..oxå förstått att myten "baguetter under armen på alla gator i Paris" stämmer väääl. Inte en dag går utan att du ser en dam passera(cykla springa) med minst en baguette under armen). Jag har sett dåliga saker med Paris, mindre kul saker, lyckliga barn, snälla dagisfröknar, utvecklats språkligt.. å jaa..



Detta år(11 månader för att vara exakt). Kan inte riktigt förstå att det snart är slutet.. Men kan bara tänka tillbaka o le.. För drygt 11 månader sedan.. Så hade jag efter många om o men packat min väska o tagit mig till Aralanda. ETT ÅR utan mina vänner o familj, ett år utan (falukorv o ostbågar)..de har ja kommit på nu hur mycke ja saknar..Då kändes det mest pirrigt, konstigt, overkligt. Landade i ett främmande land, på Paris flygplats där jagmötte en vilt främmande man, en snäll men konstig  fransk pappa =). Vi talade helt olika språk o där skulle jag tillbringa ett år av mitt liv. Med ett brett leende o en himla massa kläder så skulle de nog gå. Fick träffa en liten tjej som va heelt otroligt söt, pratade på på franska o ja bara log.. Minns va jobbigt de va, så mycke ja ville ha sagt, så mycke att få fram, men blev mest leenden, de räcker långt i ett barns ögon.



Dagarna gick.. vi blev de godaste vänner. Inte allti har de vart lätt, en annan familj, att ta hänsyn till, att byta vanor, att förstå att det finns andra sätt att göra saker på, att allt inte e desamma som du allti trott. Vi började med barnvagn.. gående me karta, orddbok i handen o tuuusen saker att tänka på.. skolan började.. SOM TUR VAR. Orden kom springande o vips så snackade ja flytande franska(massa tack till familjen som vart så tålmodiga o hjälpt mig). Den främmande flickan e nu min bästa lilla franska vän o vi har bygt en del kojor, läst en del sagor, bakat, sjungit, busat o mer därtill.



Ett minne för livet som agenturen sa innan ja åkte, ett av dina bästa år.. jaa. Grodor, sniglar, sur pappa, konstit sätt, dåliga dagar, massa sol, ljus, leenden, klappar, skoj o stoj, vänner.... o allt för livet.

Jag är otroligt stolt över mig själv att jag tog steget och fyllde i papper, ringde samtal o fixade allt o drog till Paris, utan franska i bagaget.. Underbart, annorlunda, minnesvärt år.  Glad att jag gjorde det.

Snart väntar Stockholm : ) men Paris har gjort sitt intryck o dit ska ja åter en dag.