Jag tänker riktigt mycket på honom. Det har jag gjort sedan den dagen vi möttes. Dagen var den 14/7 - 08. En riktigt varm, härlig dag. Direkt blev jag fast o ja…riktigt fast. Vi bestämde oss för att hålla kontakten eftersom vi båda kände samma sak. Vi pratade mer eller mindre varje dag sedan och var superglada för att vi äntligen skulle få ses igen. Mötet var underbart.. Kramar, promenader, filmer, mys, guitar - hero,fjord, utsikt, skratt, en tår. Underbart. Men sen kom de värsta.. Tiden efter, då man inte vet om eller när man får ses igen. Detta verkar ha fått dig att tappa hoppet totalt. Först var det jag som tvekade, sa att vi måste inse att de inte kan bli nåt, att vi kan bli riktigt besvikna om vi hoppas för mycket o s v. Men sen började jag tänka att vi kanske aldrig skulle få ses igen, att ja kanske hittar nån annan.. De va då ja fattade..hur mycke ja gillar denna kille. Tårarna kom o ja visste att ja ville kämpa..



Min vän Hannah här sa att.. Om man träffar någon man verkligen trivs ihop med så ska man kämpa lite för att få vara tillsammans, för det är inte många man verkligen trivs bra hop med och som trivs med en själv lika bra. Det gäller o ta vara på den kemin, kämpa lite o visa att man inte bara ger upp för att de känns jobbigt, utan att de e värt de för de man får sen när man får vara med den man mår bra ihop med.

Det tyckte jag var väldigt bra sagt av henne. Det stämmer. Varför ska man sluta kämpa för att de blåser lite? Varför ska man gå o gömma sig för att det åskar lite? Varför ska man sluta måla för att en tavla inte blir som man tänkt sig? Varför ska man sluta jobba när det du gör på jobbet känns meningslöst? Det behövs väl sånna dagar för att man ska se de bra dagarna? Det behöver bli tråkigt ibland, riktigt svårt, för att man ska känna dom lätta och underbara dagarna.


De enda ja vet e att kämpar du med mig,  kommer vi ses snart, annars får vi ha de bra på var sitt håll.


 Ett brev kan göra så mycke : )