Jag behöver väl inte berätta att jag saknar min vän Amanada. Hon och jag har kännt varandra sedan vi var 13 år tor jag..det var på dramalketionerna som vi lärde känna varann o då var vi emst sura på varann(skulel leka syskon) men sen blev vi de bästa vänner. Vi har rest, lekt, bakat, flummat, skrattat, gråtit, spytt, sovit, badat, hissat flaggstång(mat är gott), solat, ätit ätit ätit o tröstat... o alltid tillsammans. Men sedan åkte jag iväg till Paris för att vara där ett helt år. Tårarna var många o avskedet hårt. Förra julen kom jag hem o överraskade henne o hon blev heeelt chockad, et tkärt återseende.

Sedan innan jag hann komma hem från Paris i somras hade hon dragit till Indien. Där ska hon nu bo i 2 år.. det känns jättetråkigt att inte ha henne här.. en av mina allra närmsta vänner..en sån som man ringer när man e nervös för något, när man ska köpa kläder inför något särkilt eller bara vill tala om att det känns allmänt härligt att gåt ill jobbet, jaaa ni vet sånna där vardagliga saker som man bara kan prata med en nära vän med o hon förstår precis. Det är många gånger jag saknar henne, många gånger jag känner ett tomt rum.. men om 2 vckor syns vi igen! Ska bli underbart o se henne!