Min första riktiga kärlek var ju faktiskt den killen jag älskar än idag. Marcus C. Det var en vårdag 2007 som vi såg varann för första gången. Jag minns det som igår. Han satt i sin jobbil och log åt mig och jag log tillbaka(eller var det jag som log först?) Aja, hur som helst så tänkte ja inte mer på det, bilen försvann och också han...trodde jag. Tills jag en dag var ute och gick och ser en kille komma ut ur en port 2 hus ifrån mitt. Söt... tänker jag.. nån minut senare kommer han åkande i BILEN, den röda bilen jag såg den där dagen. Å han vinkade...

Rosig om kinderna förstod jag att han måste bo här på min gård. Kollade sedan ofta efter den där bilen...såg dock inte honom... men en dag när jag var på väg in till stan för träning(missade buss, glömde busskort, kom sent till träningen o vände hem) så sr jag honom i bilen vid stationen och sedan väl hemma står han där uppe på balkongen o vinkar. Jag blev helt stel och bestämde mig för att itne vinka tillbax.

Det här var ju löjligt. Här springer jag efter honom som en liten fjant... kände jag. När han gick in och stängde dörren var jag bara tvungen att springa till hans port för att se vad han hette nu när jag visste var han bodde. Just då... kommer HAN utspringande genom porten... shit!... va jag inte var beredd på det, å oj va pinsamt det blev. Fattade ingenting.. blev lite halvstelt, generat prat o vi bytte nummer... å sen av de igång.... söta sms, första kyssen, dejter, resor, tjafs, bråk, slut, återförening, hela tiden en oändlig kärlek.

Jaa... det var väl det..