En stor röd klump.

- Mina damer och herrar, detta är kapten som talar. Vi börjar nu närma oss Paris och har ca tio min kvar till landning...

En pirrig känsla gick genom kroppen. Om tio minuter skulle jag stå på Charles-deGaulles (ja flygplatsen här hette så) flygplats och söka upp en vilt främmande man som jag sedan skulle bo hos under 1 års tid. Jag blev varm, förväntansfull, glad..många känslor i enliten kropp och alla skulle de ut samtidigt.

...Tredje varvet nu... var är min väska?! Det skulle vasrsa så typiskt om den kom bort just idag, när jag ska vara borta ett år. Nä men, där kommer något stort och klumpigt. Den var lätt att känna igen, stor, röd och ja, fullproppad. Jag hade fått den av mamma när jag fyllde 21, lagom till resan.

Ute i vänthallen stod fullt med folk och väntade på nära och kära. En del med skyltar och andra mer avslappnade, säkr apå hur den de skulle möta såg ut. Jag fäster blicken på en skylt framför mig "Metro bus Paris" och en liten pil åt höger. Då insåg jag: oj, jag är verkligen i Paris, men fortfarande ingen pappa...Plötsligt ser jag en förvirrad man som är iklädd grå kostym och en slips i någon matchande färg med en portfölj i ena handen och ett papper i den andra. Vi tittar på varandra. Så kommer han fram till mig och frågar på knackig engelska:
- You Therese Eriksson?
- Oh yes! That's me, svarar jag glatt

Fortsättning följer :) Hoppas ni gillar den. Nu skajag fixa det sista o åka till skolan, Puss